Ur memorialen om införandet av svenska riddarordnar till riksdagens sekreta utskott 1744:

"Intet rike finnes uti Europa, som icke äger sina egna riddare-ordnar, undantagande Sverige och republiken Holland. De nytja dem dels för egna undersåtar, dels för främmande, och krönta huvuden tro sig kunna anbjuda dem åt deras vederlikar och äfven bära dem /.../. Jag har mig bekant, att för några riksdagar tillbaka en sådan proposition yttrades, men tiderna och omständigheterna voro icke av samma beskaffenhet som nu. Det tyckes sällsamt att se svenska män framlysa med främmande nådetecken och liksom af dem stämplade. Det tyckes ändtligen så mycket nödigare vara att nu påtänka en slik författning, som man kunde afse sådana tider och människor, som torde vilja fria efter hedertecken hos främmande makter, med förlust af egen ära och igenom sitt fäderneslands uppoffrande. Det tyckes nu mera äfventyrligt att ändra på sådant utan att införa egna riddar-ordnar; det tyckes ändtligen så mycket nödigare vara att nu påtänka en slik författning /.../."

(Carl Hårleman)

1748 fastställdes de första ordensstatuterna av Fredrik I med förebild i Ludvig XIV:s flergradiga världsliga riddarordnar. Genom införandet av ett offentligt ordensväsende ökade statschefens möjligheter att belöna många personer som gjort landet tjänster såväl i krig som under fred på ett billigt sätt, och med förändringar och tillägg fortsatte de svenska statsordnarna att delas ut fram till 1 januari 1975 sedan riksdagen bifallit konstitutionsutskottets betänkande 1973:27 "angående ändrat belöningssystem för statsanställda m.fl." Förändringarna innebar att inga svenska medborgare skulle tilldelas de svenska förtjänstordnarna. Av de fyra behölls Serafimerorden och Nordstjärneorden, medan Svärdsorden och Vasaorden lades i vila.

Motioner rörande det offentliga belöningssystemet har återkommande väckts sedan 1986 har avvisats av riksdagen med hänvisning till att de argument som ligger till grund för beslutet redovisade i proposition 1973:91 fortfarande äger giltighet.

Man skall vara klar över att ordensväsendet hade stora brister. Det var en skev fördelning av utdelande mellan de fyra ordnarna, där Nordstjärneorden för främst statstjänstemän utgjorde ca hälften av alla ordensförläningar. Det var ett system som byggde på ställning och lönegrad. Det är lätt att förstå oviljan mot ordensväsendet, och förståeligt att man valde att lägga ordensväsendet i vila. Men 26 år har gått sedan dess.

Det bakomliggande resonemanget för beslutet måste förstås i ljuset av tidsandan. Man tycks ha ansett att systemet med förtjänstordnar är ojämlikt, eftersom en ordensförläning tycktes göra en person lite finare. Genom att inte förläna förtjänstordnar trodde man sig kunna åstadkomma ett mer jämlikt samhälle. Det är lätt att inse att samhället blev mer jämlikt genom att man bestämde sig att inte dela ut riddarordnar - men knappast mer jämställt.

Inkonsekvensen i det svenska systemet blir tydlig exempelvis då dignitärer möts internationellt. De svenska företrädarna uppfattas av omvärlden som mindre kvalificerade - annars skulle de ju burit en egen nationell orden! När de svenska förhållandena blir kända ställs ibland frågan hur vi kan ge bort förtjänstordnar till utlänningar som vi själva tydligen inte vill bära? Det kan också uppfattas som orättvist att en svensk vid exempelvis en ambassad med likadana arbetsuppgifter som en utlänning belönas med konstglas. Utlänningen erhåller en orden.

Att staten faktiskt har ett behov av att visa uppskattning för större insatser för samhället visas exempelvis genom att regeringen något inkonsekvent förlänar professors titel. Vad gäller fil dr Göran Graningers insatser för den tematiska forskningen är professorstiteln välavvägd och välförtjänt. Däremot kan man fundera över om inte exempelvis operasångerskan Birgit Nilssons och skådespelerskan Sif Ruuds professorstitlar är ett utslag av att svenska medborgare inte kan komma ifråga för förtjänstordnar.

Frågan om ordensväsendets vara reduceras till detta: internationellt används förtjänstordnar som bevis på uppskattning för större insatser för samhället och medaljer som bevis på uppskattning för mindre insatser av enskild karaktär och/eller en insats som varat något tiotal år. En förtjänstorden är alltså bara en annan sorts medalj, som markerar skillnaden i insats. Det är ett billigt sätt att belöna, eftersom ordnarna ska återlämnas vid innehavarens död medan medaljerna oftast får behållas. Det svenska offentliga belöningsväsendet borde ligga i linje med det internationella systemet, ett förhållande som också talar emot en total vila för ordensväsendet.

Kungl. Maj:ts Orden

Ordensväsendet handhas i Sverige av funktionärer vid Kungl. Maj:ts Orden under ledning konung Carl XVI Gustaf som är ordnarnas Stormästare. Det är en institution med säte vid Kungl. Slottet i Stockholm, där "Orden" i det här fallet är en gammal pluralform. Ordinarie ordenskapitel handlägger huvudsakligen ordnarnas ekonomiska angelägenheter och hålls årligen på den s.k. stora ordensdagen 28/4 (Fredrik I:s födelsedag). De flesta förläningar sker dock i extra ordenskapitel, främst på Gustavsdagen (6/6). Kungliga svenska riddarordnar kan sedan 1952 tilldelas även kvinnor.

De svenska förtjänstordnarna tillkom relativt sent jämfört med motsvarande ordnar i flertalet övriga europeiska stater, men anses vara mycket välkomponerade då alla utgår från malteserkorset i vit emalj.

Carl XIII:s orden intar en särställning, den är officiell men räknas inte tillhör egentligen inte Kungl. Maj:ts Orden - däremot stadgas att den svenska konungen är Ordens Stormästare.

Serafimerorden (SerafO)